Jag satt precis och tänkte på en sak, eller kanske mer på  en tanke jag hade... det är som att jag räknar tyst för mig själv ett, två, tre... men det gör fortfarande ingen verkan. Jag går runt och hoppas, men på vadå? det är precis som att städa sitt egna rum i minsta detalj och så kommer ens bror in och hoppar sönder sängen du bäddat fin, häller jord på golvet och river upp dina vikta kläder. Jag andas djupt och skriker tillslut ut högt och tydligt  "varför VARFÖR?" men samtidigt så kanske jag vet varför, bara det att jag vågar inte ta upp det... för jag tror jag är alldelles för svag för att ta den här skiten och jag skäms.

Det har gått en himla massa dagar och jag vet inte vart dem har tagit vägen faktiskt, det är svårt att inse att jag faktiskt funnits med i de senaste dagarna. Låter hur knasigt som helst men så är det. Jag vill kunna tala med mig själv, jag vill inte att jag ska behöva ställa tomma frågor till mig själv utan att ens kunna svara på dem. Varför gör man så? varför gör jag så? se... där gjorde jag det inge, jag frågar mig själv varför, VARFÖR? skitsamma...

Jag känner verkligen för att börja plugga snart, eller kanske inte just för att plugga... men jag känner för att flytta iväg. För min egna skull... för jag tror jag har fastnat i något som kallas för svarta hålet.. haha! jag ser liksom samma saker hela tiden, det är som att stå i ett fyrkantigt rum och endast se fyra hörn 24 timmar om dygnet!

Men... om jag inte hade haft er hade jag inte kunnat gå, tänka eller stå! jag älskar er så och ni vet vilka ni är!

japp nu ska ja lsuta skriva detta sönder deprimerande inlägg... ha det bra! kraaaaam